Efter regn kommer sol
En sjukdom som förstör
Den största frågan jag ofta ställer till mig själv är, hur och varför?
Hur mycket jag vrider och vänder på det så finns det aldrig något självklart svar. Det finns helt enkelt inget svar.
Jag tror ingen eller varken du har svar.
Tvivel, tvivel på hur jag ska agera, hur kan jag hjälpa, hur gör jag för att inte såra, hur gör jag för att klara mig själv igenom detta?
Är ständigt rädd för att förlora mig själv igen. är rädd för att sjukdomen ska dra med mig i sitt destruktiva beteende.
Jag kämpar, varje dag kämpar jag för att visa mig själv att jag är stark, att jag klarar det.. ensam.
Jag vill tro att jag egentligen inte behöver någon för ingen förstår ju hur jag känner, men egentligen finns det ingen som kan veta vad andra känner. Försöker stärka band mellan människor jag träffar men på något sätt känns det som det finns en mur som inte går att slå sönder. Kanske en rädsla för att bli sviken och sårad.
Jag kämpar oftast med mina tankar och frågor ensam för ingen har det rätta svaret. Tårar som rinner är som vardag.
Om man läser det här kan man nästan tro att det är jag som har någon slags sjukdom men så är inte fallet.
Kanske är det jag skriver nu egoistiskt för om jag nu känner såhär hur känner då du som är sjuk.
Men med facit i hand är jag egoistisk när det handlar om mitt liv och mitt välbefinnande, jag vill må så bra som möjligt.
Finns det då något som stör och hindrar mig från att må bra utan att jag kan göra något åt det känns det bättre att ignorera det, vet inte om det är ett så bra sätt att hantera situationen men för mig känns det bäst så. Trots allt går det inte alltid att ignorera det, det finns perioder då det krävs så lite för att jag ska falla ihop.
Det sägs att efter regn kommer sol och jag vet att en dag blir allt som det en gång var, lyckligt fast jag inte insåg det då.
Den största frågan jag ofta ställer till mig själv är, hur och varför?
Hur mycket jag vrider och vänder på det så finns det aldrig något självklart svar. Det finns helt enkelt inget svar.
Jag tror ingen eller varken du har svar.
Tvivel, tvivel på hur jag ska agera, hur kan jag hjälpa, hur gör jag för att inte såra, hur gör jag för att klara mig själv igenom detta?
Är ständigt rädd för att förlora mig själv igen. är rädd för att sjukdomen ska dra med mig i sitt destruktiva beteende.
Jag kämpar, varje dag kämpar jag för att visa mig själv att jag är stark, att jag klarar det.. ensam.
Jag vill tro att jag egentligen inte behöver någon för ingen förstår ju hur jag känner, men egentligen finns det ingen som kan veta vad andra känner. Försöker stärka band mellan människor jag träffar men på något sätt känns det som det finns en mur som inte går att slå sönder. Kanske en rädsla för att bli sviken och sårad.
Jag kämpar oftast med mina tankar och frågor ensam för ingen har det rätta svaret. Tårar som rinner är som vardag.
Om man läser det här kan man nästan tro att det är jag som har någon slags sjukdom men så är inte fallet.
Kanske är det jag skriver nu egoistiskt för om jag nu känner såhär hur känner då du som är sjuk.
Men med facit i hand är jag egoistisk när det handlar om mitt liv och mitt välbefinnande, jag vill må så bra som möjligt.
Finns det då något som stör och hindrar mig från att må bra utan att jag kan göra något åt det känns det bättre att ignorera det, vet inte om det är ett så bra sätt att hantera situationen men för mig känns det bäst så. Trots allt går det inte alltid att ignorera det, det finns perioder då det krävs så lite för att jag ska falla ihop.
Det sägs att efter regn kommer sol och jag vet att en dag blir allt som det en gång var, lyckligt fast jag inte insåg det då.
Kommentarer
Trackback
