Min andra halva
Rebecca och jag började i samma klass på gymnasiet men varken kände eller visste om varandra innan.
Det tog ungefär 1 ½ år innan vi fann varandra. Under första året var vi bara klasskamrater som hade roligt tillsammans, umgicks endats under skoltid men pratade ändå ganska mycket personligt. Sen mot tvåan började vi umgås mer och mer och när vi skulle ytbytesstudenter från Madrid ändrades allt. När spanjorerna kom umgicks vi väldigt intensvit och hade oerhört kul. Efter denna veckan så fortsatte vi att träffas och det klickade :) Så klart har vi haft våra ups and downs, tråkigt men sant. Förra sommaren umgicks vi nästan varje dag, men sen mot hösten när skolan började kändes det lite som om vi gled ifrån varandra mer och mer. Vi träffades lite då och då men umgicks mest i skolan( så blir det iofs när man går i skolan eftersom man inte orkar mer än att plugga) men sen hände en fånig grej som gjorde att båda lät att vi gled ifrån varandra ännu mer. Så från april kanske till nu i sommras, pratade vi knappt, eller vi pratade men väldigt ytligt. Sen blev det sommarlov och vi hördes lite grann, pratade igenom det som hänt och nu är allt bra igen. Tror faktiskt att sådana saker stärker en vänskap, hade vi inte brytt om varandra ett dugg hade vi ju aldrig försökt laga ihop relationen igen som vi gjorde. Är glad över att vi båda tog vårt förnuft till fånga :)
Nu är hon en av mina närmsta vänner och kommer så alltid att förbli :)
På väg till avslutningsdagen i 2:an, sista "riktiga" sommarlov
Det tog ungefär 1 ½ år innan vi fann varandra. Under första året var vi bara klasskamrater som hade roligt tillsammans, umgicks endats under skoltid men pratade ändå ganska mycket personligt. Sen mot tvåan började vi umgås mer och mer och när vi skulle ytbytesstudenter från Madrid ändrades allt. När spanjorerna kom umgicks vi väldigt intensvit och hade oerhört kul. Efter denna veckan så fortsatte vi att träffas och det klickade :) Så klart har vi haft våra ups and downs, tråkigt men sant. Förra sommaren umgicks vi nästan varje dag, men sen mot hösten när skolan började kändes det lite som om vi gled ifrån varandra mer och mer. Vi träffades lite då och då men umgicks mest i skolan( så blir det iofs när man går i skolan eftersom man inte orkar mer än att plugga) men sen hände en fånig grej som gjorde att båda lät att vi gled ifrån varandra ännu mer. Så från april kanske till nu i sommras, pratade vi knappt, eller vi pratade men väldigt ytligt. Sen blev det sommarlov och vi hördes lite grann, pratade igenom det som hänt och nu är allt bra igen. Tror faktiskt att sådana saker stärker en vänskap, hade vi inte brytt om varandra ett dugg hade vi ju aldrig försökt laga ihop relationen igen som vi gjorde. Är glad över att vi båda tog vårt förnuft till fånga :)
Nu är hon en av mina närmsta vänner och kommer så alltid att förbli :)
På väg till avslutningsdagen i 2:an, sista "riktiga" sommarlov
Kommentarer
Trackback
