Cecilia Wingårdh

Ibland måste vi bara inse att livet inte alltid är en dans på rosor
och heller inte glömma bort det som vi faktiskt har.

Samma sorg för mig är inte samma sorg för dig
Samma glädje är heller inte samma för mig och dig.

Därför kan man aldrig säga hur en medmänniska känner sig.
Man kan aldrig trösta på det sättet man skulle vilja.
Man kan inte ta bort sorgen, för när ensamheten smyger sig på
känns det lika jävligt igen.

Allting är subjektivt och det får vi aldrig glömma.
Men vi kan fortfarande ha medlidande och på sätt och vis
förstå personens känslor. Vi kan själva sätta oss in i situationen eller
relatera till en liknande händelse i vårt liv.

Så att säga att det inte finns någon som förstår sig på mig
är bara ett sätt att fly från omvärlden.
För att vi egentligen inte orkar eller kan sätta ord på känslan.
Vi känner oss värdelösa, ensammast och sårbarast i hela världen.
Ett sätt att tycka synd om oss själva.
Man måste såklart tycka synd om sig själv och man måste inte orka vara på topp
varje dag.
Men man måste också bearbeta vilket man gör genom att reflektera
och prata om känslan och tankarna.

Jag tror vi allt för ofta stänger in oss och känner oss som den ensammaste i världen.
Men vi får aldrig glömma att vi alla någon gång har eller känner så här.
Därför är det fel att säga; ingen förstår mig, ni vet inte hur det känns.
Nej vi vet inte hur det känns just för dig men det är orättvist av oss att
stänga ute de människor som älskar oss för att vi tror att de inte kommer förstå.

För vi har alla någon gång känt oss ensammast i världen, värdelösa, sårbara och ångestfulla.
Men lika väl som man kan prata om sin glädje men människor, då trot vi ju att de förstår
borde man likaväl kunna prata om sin sorg.
Känsla som känsla.