That's what they say when you'r feeling down
Lång rubrik.
Bra innebörd.
Långt inlägg
Privat
Hela dagen och gårdagen har varit rätt omtulmande.
Känner att pressen från alla håll ständigt trappas upp.
En fruktansvärd känsla av att inte räcka till fast man så gärna vill
göra alla nöjda och främst sig själv.
Det är MYCKET i skolan och jag ska inte sticka under stolen med att det är jobbigt
men samtidigt är det ett val jag tagit och därmed något jag egentligen inte ska klaga över.
Kan nog känna press från mig själv att jag inte ska tycka synd om mig och klaga
när det är mycket i skolan, jag menar det räknas som ett heltids jobb och det har jag vetat.
Men samtidigt var jag nog inte beredd på en sådan enorm omställning till ALLT.
Jag vet även att mina föräldrar har hög arbetsmoral och anser att man ska arbeta
eller som jag då plugga. Nu låter det som de är värsta föräldrarna som sätter jätta höga krav på sina barn och så är det inte.
Tror mer det är jag som tror att de inte tycker jag är bra nog om jag inte orkar,
fast jag vet att det inte är så. Men vill ju göra dem stolt.
Men hur som så tycker de att jag ska ta körkort nu, det är inte bara de som tycker det
utan ganske många som ofta är på mig med det.
Jag skyller inte på någon dock utan det är bra att de bryr sig och säger vad de tycker.
Men körkortet är inte något jag glömt bort utan det finns i mitt huvud 24/7 och det är sant.
Jag vill ha körkort med får inte någon tid till det och när jag har tid har jag inte orken.
Det är endast jag som vet hur mycket jag behöver plugga varje dag och hur trött man blir av att
anstränga hjärnan från 9-16.
Men de verkar inte mina föräldrar förstå utan är på mig med detta nästan varje dag. Ibland kan
det vara: Men ska du inte sätta dig och göra teori nu istället för att träffa den eller den personen.
Och ibland bara små "pikar" eller vad man ska kalla det:
Om du hade haft körkort hade vi kunnat göra såhär bla bla..
Det sätter press på mig medan min motivation blir sämre och sämre
och så blir även mitt psyke och orken.
Jag vill men hinner inte.. Jag måste komma hem slappna av och kunna tänka bort
skolan för några timmar och umgås med vänner, göra sådant som är värdefullt
för mig och det som gör mig lycklig.
Vill bara att allt ska bli så bra som möjligt för alla.
Men det blir väl bra någon dag eller?
Bra innebörd.
Långt inlägg
Privat
Hela dagen och gårdagen har varit rätt omtulmande.
Känner att pressen från alla håll ständigt trappas upp.
En fruktansvärd känsla av att inte räcka till fast man så gärna vill
göra alla nöjda och främst sig själv.
Det är MYCKET i skolan och jag ska inte sticka under stolen med att det är jobbigt
men samtidigt är det ett val jag tagit och därmed något jag egentligen inte ska klaga över.
Kan nog känna press från mig själv att jag inte ska tycka synd om mig och klaga
när det är mycket i skolan, jag menar det räknas som ett heltids jobb och det har jag vetat.
Men samtidigt var jag nog inte beredd på en sådan enorm omställning till ALLT.
Jag vet även att mina föräldrar har hög arbetsmoral och anser att man ska arbeta
eller som jag då plugga. Nu låter det som de är värsta föräldrarna som sätter jätta höga krav på sina barn och så är det inte.
Tror mer det är jag som tror att de inte tycker jag är bra nog om jag inte orkar,
fast jag vet att det inte är så. Men vill ju göra dem stolt.
Men hur som så tycker de att jag ska ta körkort nu, det är inte bara de som tycker det
utan ganske många som ofta är på mig med det.
Jag skyller inte på någon dock utan det är bra att de bryr sig och säger vad de tycker.
Men körkortet är inte något jag glömt bort utan det finns i mitt huvud 24/7 och det är sant.
Jag vill ha körkort med får inte någon tid till det och när jag har tid har jag inte orken.
Det är endast jag som vet hur mycket jag behöver plugga varje dag och hur trött man blir av att
anstränga hjärnan från 9-16.
Men de verkar inte mina föräldrar förstå utan är på mig med detta nästan varje dag. Ibland kan
det vara: Men ska du inte sätta dig och göra teori nu istället för att träffa den eller den personen.
Och ibland bara små "pikar" eller vad man ska kalla det:
Om du hade haft körkort hade vi kunnat göra såhär bla bla..
Det sätter press på mig medan min motivation blir sämre och sämre
och så blir även mitt psyke och orken.
Jag vill men hinner inte.. Jag måste komma hem slappna av och kunna tänka bort
skolan för några timmar och umgås med vänner, göra sådant som är värdefullt
för mig och det som gör mig lycklig.
Vill bara att allt ska bli så bra som möjligt för alla.
Men det blir väl bra någon dag eller?
Kommentarer
Trackback
