Cecilia Wingårdh

Ibland känns det som om jag lever bara för att.
Nu handlar det inte om att jag ogillar mitt liv eller tänker göra något destruktivt.
Utan att jag ibland blir trött på mig själv när jag upptäcker att jag skjuter bort sånt som är jobbigt ,sånt som tar lång jobbig tid. Att göra saker utan att direkt bry mig, utan tanke och vilja. Jag bara flyter med.
Visst det kan vara bra ibland att bara göra saker, utan att tänka men oftast när det handlar om viktiga saker och om viktig tid funkar det inte.
Jag sitter här och skriver, försöker pränta in det i min hjärna, men imorgon gör jag om samma sak igen.
Tar inte tag i saker, låter saker vara som de är och göra det som ska göras, mer än så är det inte.
Och ändå hatar jag att bara vara, att vara utan att verka.
Det är fortfarande oordning i mitt liv i mitt huvud, men snart hoppas jag det ska bli ordning.
Och något som får mig att känna mig ännu mer patetisk än att sitta här och förklara saker för mig själv som jag redan vet, imorgon ska jag börja komvux där jag bl.a ska läsa upp Engelska A. Jag skäms. Efter 1 1/2 år är jag tillbaka på Tingsholm.
För mig är det lite av ett misslyckande. Även fast det egentligen inte är det. eller?
Men någonstans känns det konstigt.
Mest för att komma tillbaka till Tingsholm, som är ett avslutat kapitel. Som jag ville bevara orört, ha kvar de bästa minnen precis som de är. Se tillbaka och minnas några av mitt livs bästa år. Och det känns konstigt att det bara är jag där, det är inte som det var för 2 1/2 år sen när vi började trean. Med alla välkända och bekanta ansikten.
Nu har nästan allt förändrats och jag är rädd att dessa minnen gör sig alldeles för påminda och får mig att sakna ännu mer.

massa onödig text och ord!