LYCKA?
Hur och när vet man att man är fullständigt lycklig. Hur kan man vara lycklig ena dagen och olycklig den andra. Varför är det alltid oftast orsaker som man inte kan göra något åt som gör en olycklig. Eller är det så att även när man är lycklig sker det på grund av orsaker som man inte kan göra något åt. Är allt bara ödet eller slumpen? Är lycka en slump. Är vissa dömda till att föralltid vara olyckliga. Det känns i alla fall som att lycka och olycka inte är något man kan göra något åt.
Varför är det andra människor som måste göra oss lyckliga eller olyckliga. Varför kan det inte vara jag, den enskilda individen som kan ge sin egen lycka oavsett vad. För hur mycket man än vrider på det så kommer det alltid vara vårat eget liv, vårat egna liv som beroende på andras handlingar och känslor gör oss lyckliga eller olyckliga.
Ordspråket ensam är stark är bara ett dumt påhitt för att man just i den olyckliga stund försöker tränga bort det som gör oss sårbara och inbillar oss att genom att tänka detta gör det oss starkare. Men när man inte längre kan blunda för problemet finns det inte längre något, ensam är stark, för i den mildaste och hårdaste sorg behöver man alltid en extra axel att luta sig mot eller en hand att låna. Någon man kan gråta hos och någon man kan skratta med. Så den som kommer och säger att ensam är stark ljuger.
Innerst inne kanske det är vi själva som väljer lycka respektive olycka. Vi har alltid val och genom att förhindra att bli olycklig borde man ju kunna sluta bry sig om sådant som just gör en olycklig. Vad är det som då gör att detta inte fungerar i praktiken. Jo när sådant som gör dig lycklig slits ifrån dig. Något/någon som betydde mycket i ditt liv och som gjorde dig lycklig, ska du helt plötsligt acceptera att det är borta. Så fungerar det inte. Då är det ingen som tar hänsyn till den enskilde lilla personen som finns. Det är då det enligt mig är grymt och orättvist. Oavsett vad som raderas ut ur ditt liv, en bortgången släkting, en pojkvän/flickvän eller drastiska förändringar i ditt innan lyckliga liv. Då krävs det en hel del omprogrammeringar i både hjärta, själ och hjärna. Oftast drar alla åt var sitt håll och vägrar att sammarbeta. Det försvårar processen och tar energi som vi egentligen inte trodde vi hade. Massa onödig energi som gör att vi bara orkar med att kämpa i processen. Men att säga att;sluta bry dig/ignorera sådant som gör dig olycklig eller acceptera att vissa saker gör dig olycklig fungerar inte. För när en stor förändring i vårt liv sker, som gör oss olyckliga, kan vi inte mer än att försöka överleva. För energin att gå vidare tar alldeles för mycket och kraften till att försöka acceptera, är alldeles för mycket begärt.
Jag tänker aldrig acceptera vissa saker i mitt liv som gör mig olycklig, jag vet inte varför man troligtvis för att det just gör mig olycklig och tar all min energi. Men med tiden får man mer energi och man orkar vissa dagar hålla borta sorgen och acceptera att livet ser ut som det gör nu, gör det bästa av det! Men när det blir för mycket, när det krävs att man måste lägga energi på massa annat i ens liv, är det just acceptansen som får en smäll. Och man kan inte längre acceptera att något som innan gjorde en lycklig inte finns längre.
Att vara runt omkring sina kär och nära kan väl vara det bästa som finns. För i slutändan är det de du behöver mest oavsett rik eller fattig. Så ta hand om dem!
Det är väl lycka?
