DET HJÄRTAT INTE FÖRSTÅR
Har suttit och funderat ett tag och bestämt mig för att börja skriva om anorexian i min blogg.
Där jag främst kommer att skriva hur det är att vara anhörig till någon med anorexia.
Detta för att få människor som vill, att förstå litegrann, för att någon med liknande problem kanske ska kunna känna igen sig i händelser, tankar och känslor, men framförallt för min egen skull. För att kunna få utlopp av känslor som tynger mig och sådant jag har svårt att erkänna för mig själv. Ord som kommer direkt från hjärtat.
Att ha familjemedlemmar med anorexia är ett liv med blandade känslor. Känslor som hela tiden svävar upp eller ner. En dag kan det kännas som om man klarar precis allt och verkligen orkar kämpa emot allt som har med anorexian att göra och acceptera livet som det är. Acceptera att anorexian finns där men det är inget jag kan göra åt, eftersom jag inte är sjuk. Försöker leva livet som vanligt och inte låta sådant beröra mig just då. För jag vill vara lycklig.
En annan dag kan man vakna upp och knappt orka gå upp från sängen för man vet redan nu hur mycket tjat och bråk om maten det alltid är. Varför skulle denna dagen vara annorlunda? Såklart hade man rätt, dagen blir inte olik de föregående 1100 dagarna. Det är just dessa dagar då allt sviker en. Då rasar allt man byggt upp under en längre period, och man får börja om från ruta ett. Dagar då minsta lilla problem(som kanske inte ens har med anorexian att göra) blir till en jätte grej och man brister i gråt. Man är skör som glas.
Med tiden blir dessa dagar färre och färre, men när de väl kommer är känslorna många och intensiva. Och man känner att allt bara är bortkastad tid, det känns som det aldrig går framåt, att det aldrig blir bättre, det känns meningslöst.
Man känner sig utestängd, korkad, elak, hjälplös, förtvivlad, besviken, arg, sorgsen, vilsen och frustrerad..
För hur man än gör så är det bara fel.
En känsla som ofta kommer är ilska och frustration. Oerhört jobbiga känslor och väldigt energikrävande. Inombords skriker jag, och det känns som hela jag ska explodera. Jag andas, försöker lugna ner mig och ofta väldigt ofta går det bra. Men när de jobbiga dagarna kommer går det inte att hålla tillbaka. Man kan inte tänka eller koncentrera sig på något annat.
Det värst som finns är att se någon man älskar så ledsen och så borta från ett liv jag anser lyckligt. Att man "skvallrar" när man ser någon slarva med mat och veta att detta kommer göra personen ledsen men att det bara är för hennes bästa. Att bli så arg så man skäller ut och sårar den sköra personen istället för anorexian. Att höra dem nekas från aktiviteteter som ger dem livsglädje. Att känna hat för en person man innerst inne älskar mer än någon annan. Att känna ångest för att man aldrig tror att man ska kunna förlåta. Känslor som jag inte ens visste fanns, känslor som får mitt hjärta att brista i tusentals bitar och som får hjärnan att blir totalt forvirrad över vad som är rätt och fel.
Där jag främst kommer att skriva hur det är att vara anhörig till någon med anorexia.
Detta för att få människor som vill, att förstå litegrann, för att någon med liknande problem kanske ska kunna känna igen sig i händelser, tankar och känslor, men framförallt för min egen skull. För att kunna få utlopp av känslor som tynger mig och sådant jag har svårt att erkänna för mig själv. Ord som kommer direkt från hjärtat.
Att ha familjemedlemmar med anorexia är ett liv med blandade känslor. Känslor som hela tiden svävar upp eller ner. En dag kan det kännas som om man klarar precis allt och verkligen orkar kämpa emot allt som har med anorexian att göra och acceptera livet som det är. Acceptera att anorexian finns där men det är inget jag kan göra åt, eftersom jag inte är sjuk. Försöker leva livet som vanligt och inte låta sådant beröra mig just då. För jag vill vara lycklig.
En annan dag kan man vakna upp och knappt orka gå upp från sängen för man vet redan nu hur mycket tjat och bråk om maten det alltid är. Varför skulle denna dagen vara annorlunda? Såklart hade man rätt, dagen blir inte olik de föregående 1100 dagarna. Det är just dessa dagar då allt sviker en. Då rasar allt man byggt upp under en längre period, och man får börja om från ruta ett. Dagar då minsta lilla problem(som kanske inte ens har med anorexian att göra) blir till en jätte grej och man brister i gråt. Man är skör som glas.
Med tiden blir dessa dagar färre och färre, men när de väl kommer är känslorna många och intensiva. Och man känner att allt bara är bortkastad tid, det känns som det aldrig går framåt, att det aldrig blir bättre, det känns meningslöst.
Man känner sig utestängd, korkad, elak, hjälplös, förtvivlad, besviken, arg, sorgsen, vilsen och frustrerad..
För hur man än gör så är det bara fel.
En känsla som ofta kommer är ilska och frustration. Oerhört jobbiga känslor och väldigt energikrävande. Inombords skriker jag, och det känns som hela jag ska explodera. Jag andas, försöker lugna ner mig och ofta väldigt ofta går det bra. Men när de jobbiga dagarna kommer går det inte att hålla tillbaka. Man kan inte tänka eller koncentrera sig på något annat.
Det värst som finns är att se någon man älskar så ledsen och så borta från ett liv jag anser lyckligt. Att man "skvallrar" när man ser någon slarva med mat och veta att detta kommer göra personen ledsen men att det bara är för hennes bästa. Att bli så arg så man skäller ut och sårar den sköra personen istället för anorexian. Att höra dem nekas från aktiviteteter som ger dem livsglädje. Att känna hat för en person man innerst inne älskar mer än någon annan. Att känna ångest för att man aldrig tror att man ska kunna förlåta. Känslor som jag inte ens visste fanns, känslor som får mitt hjärta att brista i tusentals bitar och som får hjärnan att blir totalt forvirrad över vad som är rätt och fel.
Kommentarer
Trackback
