RAMLAR
Jag hatar att se sina närmsta och mest älskade göra sig så illa.
Att bara stå och kolla på hur de bokstavligt talat sakta tynar bort.
Jag har stått där så många ggr nu, känt mig hjälplös, elak och hjärtlös för att jag inte kan göra något.
Sett när det börjat gå för långt och känna att snart så tippar allt över. Jag är rädd att det snart blir så igen.
Hur man då bara vill krama om dem, be dem ge över lite av allt jobbigt inom dem till mig, skaka om dem och be dem förstå att livet är till för att leva. Men mycket av det är förgäves. Och trots allt efter alla dessa år har jag aldrig riktigt haft styrka eller orken att göra det.
Men vad jag förstått nu är att det är upp till var och en hur de vill göra, det är deras liv och ansvar.
Allt andra kan göra är att stå bredvid och pusha och hjälpa och finnas till. Mycket mer tror jag inte man kan göra.
Fast vad vet jag.
Jag antar att jag bara är rädd, rädd för att vi ska gå igenom helvetet igen som blivit ganska så mycket bättre men det känns som allt sakta börjar ta oss tillbaka på ruta ett igen.
Och jag vet inte hur många ggr jag har ältat det här, hur många ggr jag har intalat mig allt detta om och om igen i mitt huvud, hur många ggr jag har pratat om det, skrivit om det, hur många ggr jag blivit galen av att inte förstå, Hur? Varför?
Men ändå är det mycket jag fortfarande inte förstår och kommer troligtvis aldrig göra det heller.
