Cecilia Wingårdh

Semestern har varit lite som en wake up call på många sätt.

Men som sagt allt det goda har sitt slut.

Men utan jobb så uppskattar man verkligen inte sin lediga tid lika mycket.

Så nu ser jag framemot i höst istället då det förhoppningsvis blir en utlandsresa.

Fick lite nostalgikänsla innan. Gick igenom lite grejer som jag tagit hem från päronen.

Årsboken osv. Men det är med glädje jag tittar på bilderna och minns. Vilket glädjer mig :)

Semester och allt. Göra vad som faller in. Då trivs jag bäst.

Hur som så har jag insett att saker och ting förändras.

Speciellt vänskap.

Man hittar nya fina vänskaper.

Vissa blir starkare genom åren, sådana man aldrig trodde skulle bli starka.

Och andra tycks blekna likt ett gammalt kvitto långt ner i plånboken.

Sorligt men sant. Svart på vitt.

Ibland är man för blind för att inse att allt har sin gång.

Man vill bevara allt som varit och fortsätta så.

Men ibland även om man varken vill eller ser så går man åt olika håll.

Jag har inget svar på vad man ska göra åt saken.

Jag vet att hjärtat oftast vill mer än hjärnan.

Förnuft och känsla orsakar kaos.

Att flyta med utan att göra något speciellt av situationen kan gå ett tag, det ordnar sig nog.

Men med tiden blir det svårare och svårare.

Det kanske är så att vi måste släppa taget.

Låta hjärtat eka lite extra tomt ett tag. Förlora en bit.

Att låta hjärnan bestämma är kanske det bästa i längden.

Inse vårat eget bästa.

Fälla enorma mängder tårar, sakna och sedan se tillbaka på alla fina minnen istället.

Hur hemskt det än må vara.

And just walk away.