När man får pausa livet ett tag
jag hatar ensamhet. för då kommer verkligheten ifatt. då finns det tid för tankar.
jag är så fruktansvärt ledsen.
att se de man älskar förstöra sitt liv, o bara stå och kolla på.
va fan gör man.
fuck u anorexia!
dra åt helvete det är fan dags nu.
du har stulit så många år nu från mina allra käraste.
det finns absolut inget bra bara ett rent helvete.
och jag vill att ni ska kunna njuta av livet.
ärligt talat så tror jag aldrig att jag själv kommer kunna må riktigt bra eller känna mig hundra procent hel tills jag ser er må bra.
ni är och kommer alltid vara en del av mig. en pusselbit som får mig att funka.
ni är mina små älsklingar.
vi som alltid gjorde allt ihop.
en dag bara allt försvann sakta men säkert och nu är allt ett minne blott.
Det är som en sorg, ni försvann, men inte på riktigt.
det är en sorg som aldrig tar slut.
en sorg man aldrig får sörja.
och det tär det tär på sinne,kropp och själ.
och vad fan gör man när någon inte vill ha hjälp?
Det finns inte ett jävla skit man kan göra egentligen.
jag blir så arg o jag vill bara springa hem nu och krama om er och be er att bli friska.
Ett utkast från Augusti förra året och jag känner precis likadant idag. Fuck u anorexia!
Fast läget är annorlunda nu och betydligt mer allvarligt. Jag förstår inte psykiatrisk vård. Jag förstår ingenting. Det gör mig så frustrerad och ledsen Det är ju fel hur jag sitter här och skriver om hur dåligt jag mår över anorexian när den drabbade måste leva med det varje minut varje dag. Det är inte rättvist.
Och vården är inte rättvis. Eller jag vet inte för man får ju inga svar om varför saker och ting görs. Jag vet inte om det är för att vederbörande inte vill att något sägs eller om det är så att personalen rent ut sagt utesluter anhöriga.
Att ha en anhörig inlagd i över en månad utan någon viktuppgång gör mig förvirrad. Det gör nog oss alla förvirrade, men jag tror inte att man ska skylla på den sjuka. Det är som att sparka på någon som redan ligger ner. Fruktansvärt idiotiskt dumt. Speciellt när jag vet att personen gör det som måste göras, att äta och inga rörelser. När jag vet hur personen kämpar varje dag för att krossa anorexian. Det gör mig arg. Ska man bara lita på att dom kan? När det några gånger visat att de kanske inte vet speciellt mycket om anorexia. Fast vad vet jag om alla tillvägagångssätt och alla regler om hur man ska behandla anorexian. Men ibland tvivlar jag helt ärligt på deras kompetens.
Det finns ju ingen annan hjälp att få än den här så man ska väl bara nöja sig med något halvdant i lilla landet lagom..
