JAG HAR KÄMPAT FÖR EN PLATS SOM PASSAR BÅDE HÄR OCH DÄR
Roller i livet.
Ibland känns det som om hela livet är en stor spelplan.
Där vi tilldelas de roller som andra människor förutsätter att vi ska spela.
Som människor försöker vi alltid att anpassa oss för att passa in.
Alla grupper behöver olika roller för att överleva.
Men i många grupper tilldelas man oftast fel roll, för att du själv aldrig får bestämma.
För första intrycket är det som spelar störst roll.
Den som är pratgladast, den som alltid är glad, den som spexar till det, den som skämtar bort allt, den som är blygast, den som har de snyggaste/fulaste kläderna, den som alltid är sur, den som tror sig vara mer än alla andra, den som är fulast/snyggast.
Det är det enda som spelar roll.
Det är dessa stämplar vi får leva med i många år. För det är mycket lättare att gemensamt välja en roll till en person än att börja lära känna personen på riktigt.
Det är inställningen som många gånger är fel.
Vi tror oftast vi känner personer fast vi knappt vet hennes efternamn.
Det första intrycket är kanske just till för att försöka passa in, något man gör för att man är osäker på hur man ska bete sig i nytt sällskap, något man alltid kör med för att det alltid funkar.
Jag tror vi alla vet hur man blir när man träffar nya människor. Självklart är man inte helt sig själv, utan det finns något mycket djupare där inne.
Det är först när man går in på djupet hos en människa som man kan säga att man känner honom/henne.
Det tråkiga med stämplar är att de tar så lång tid för varje enskild individ att bli av med hur mycket man än försöker.
Många gånger tar det allt för lång tid så man slutar bry sig.
Vi ger aldrig varandra någon ärlig chans.
Det sorgligaste med detta är att de personer som jag har haft småstämplar på eller förutfattade meningar om har aldrig stämt när jag väl tagit mig tid och gått in på djupet.
För den som verkade vara pratgladast och gladast kan också vara tyst, ledsen och väldigt sluten. Den som jag ansågs snyggast och verkade tro sig vara mer än alla andra, var mycket mer än bara sitt utseende och hade faktiskt empati för andra och såg sig själv som väldigt liten i världen. Den som jag trodde vara någon som aldrig tog något på allvar och hela tiden spexade till det, var oerhört mjuk och sårbar djupt inom sig.
Det kan också gå fel när man tror något positivt om människor och de visar sig vara helt fel. Och vi blir sårade. Kanske är det därför vi oftast är så kritiska mot nya främlingar för att vi egentligen inte vågar släppa in dem, för vi vet inte vilka de är än och vi vågar inte ge dem en chans.
Ibland känns det som om hela livet är en stor spelplan.
Där vi tilldelas de roller som andra människor förutsätter att vi ska spela.
Som människor försöker vi alltid att anpassa oss för att passa in.
Alla grupper behöver olika roller för att överleva.
Men i många grupper tilldelas man oftast fel roll, för att du själv aldrig får bestämma.
För första intrycket är det som spelar störst roll.
Den som är pratgladast, den som alltid är glad, den som spexar till det, den som skämtar bort allt, den som är blygast, den som har de snyggaste/fulaste kläderna, den som alltid är sur, den som tror sig vara mer än alla andra, den som är fulast/snyggast.
Det är det enda som spelar roll.
Det är dessa stämplar vi får leva med i många år. För det är mycket lättare att gemensamt välja en roll till en person än att börja lära känna personen på riktigt.
Det är inställningen som många gånger är fel.
Vi tror oftast vi känner personer fast vi knappt vet hennes efternamn.
Det första intrycket är kanske just till för att försöka passa in, något man gör för att man är osäker på hur man ska bete sig i nytt sällskap, något man alltid kör med för att det alltid funkar.
Jag tror vi alla vet hur man blir när man träffar nya människor. Självklart är man inte helt sig själv, utan det finns något mycket djupare där inne.
Det är först när man går in på djupet hos en människa som man kan säga att man känner honom/henne.
Det tråkiga med stämplar är att de tar så lång tid för varje enskild individ att bli av med hur mycket man än försöker.
Många gånger tar det allt för lång tid så man slutar bry sig.
Vi ger aldrig varandra någon ärlig chans.
Det sorgligaste med detta är att de personer som jag har haft småstämplar på eller förutfattade meningar om har aldrig stämt när jag väl tagit mig tid och gått in på djupet.
För den som verkade vara pratgladast och gladast kan också vara tyst, ledsen och väldigt sluten. Den som jag ansågs snyggast och verkade tro sig vara mer än alla andra, var mycket mer än bara sitt utseende och hade faktiskt empati för andra och såg sig själv som väldigt liten i världen. Den som jag trodde vara någon som aldrig tog något på allvar och hela tiden spexade till det, var oerhört mjuk och sårbar djupt inom sig.
Det kan också gå fel när man tror något positivt om människor och de visar sig vara helt fel. Och vi blir sårade. Kanske är det därför vi oftast är så kritiska mot nya främlingar för att vi egentligen inte vågar släppa in dem, för vi vet inte vilka de är än och vi vågar inte ge dem en chans.
Kommentarer
Trackback
